Text till Gastronomiska Akademins årsbok. Ute nu. Köps på Carlssons förlag

Då satt Tomten där på trappan till sin trädgård på tredje året i sin resa mot bättre hälsa. och livskvalitet. Hans värden var finfina och han hade bytt tillbaka till alla sedan 15 år undanhängda kläder. De passade finfint. Nu mådde han bra, alldeles utmärkt egentligen. När han funderade tillbaka på hur lätt det varit att nå balans insåg han att han egentligen bara hade ändrat sig från att acceptera att “du är vad du äter” till “jag har kontroll på vad jag äter”. Bästa kontrollen var ju allt som man kunde ta från råvara till matbordet själv. Det näst bästa är köpta råvaror där man kan se om de manipulerats och den sista strategin vara att utgå från olika märkningar som talar om vad som gjorts på vägen till affären. Bara den gamla sanningen att allt i pappkartong inte ska köpas i mataffären gällde som begränsning.

Nu satt han alltså på trappan och betraktade sitt skafferi i trädgården. Han hade nästan glömt allting från barndomen men blivit tipsad av Tomtemor att gå in på skogsskafferiet.se för att lära sig mer. Till vänster låg tomatlandet. Ketchup hade han inte köpt på 3 år men ändå åt han världens godaste tomatsås. Det var ju så enkelt att smälta tre hackade gula lökar i smör, lägga i ett tiotal hackade tomater koka ihop det och sen tillsätta 3 dl rödvin (gårdagens eftersom flaskorna inte längre tenderar att gå åt) och i med rivet citronskal från en hel citron och pressa i ena halvans citronsaft. När det kokat ihop till en tomatpasta så i med 5 pressade vitlöksklyftor och avsluta kokningen efter tre minuter så lite vitlöksbett finns kvar. När det svalnat så i med lite av trädgårdens örter. Det som inte går åt kan frysas och användas till sillinläggningen. Alternativet var ju förstås att äta de egenodlade tomaterna färska och solvarma som ju framhäver smaken så bra. Men då kan man ju bara skiva de varma tomaterna, strimla lite löktravsblad som just plockats i trädgården. Över med rikligt med olivolja och lite svartpeppar. Löktravsblommorna läggs som dekoration direkt på salladen. Tjusigt och gott. Han hade till och med lärt sig att ta löktravens rötter före blomningen och tvätta dem ordentligt före de äts råa. De smakar som rädisa.

Till vänster i landet hade han efter lite pyssel fått igång odlingen av potatis, malört, pors, fänkål, anis och annat till julens drycker. Malört (Artemisia absinthium) till bäsken. De fattigas kusinernas absint i Norden. På sina resor hade tomten lärt sig allt om absint. Absint uppfanns i Neuchâtel i Schwiez i slutet av 1700-talet. Det var en munk som hade lite för mycket tid mellan bönerna och arbetet med bönorna som experimenterat. Den lite bittra lakritsinfluerade smaken gjorde den hembrända dekokten avsevärt mer fördragbar. Dessutom kunden man snabbt göra världens första long-drink genom att spä den med vatten så den såg grå ut i stället för klargrön. Då fick man också ett kvitto på att styrkan gått ner så man visste hur mycket man kunde ta in.

I sin ungdom hade han hängt på de kontinentala haken och gjort som de stora intellektuella Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Henri de Toulouse-Lautrec, Picasso, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Absint och tungsinne gick bra ihop. Och tungsinne gör en ytligt intressant, ger plats för självömkan och får tiden att gå mellan julaftnarna. Synd bara att tomtemor inte hade något till övers för långa dimmiga absintglas och eftermiddagar. Så efter att de gift sig blev det absint i koncentrerad form som Bäsk med en sorglig snapsvisa som besjöng det nordliga vemodet. “Så bistert kallt…….”.

Moralväktarna haft mycket att säga om bruket av absint för självmedicinering och till och med förbjudit det under 100 år i Europa och USA, särskilt eftersom det associerades så allvarligt med den bohemiska kulturen. Som ofta händer uppfanns helt osanna fakta för att stödja moralens raseri. Malört innehåller Tujon som påstods vara jättegiftigt. De som drack absint blev ju så småningom jättetokiga och det måste vara det hallucinogena Tujon som skapade det. Sannolikt var det inte alls det som var orsaken. Mycket mer sannolikt var det alldeles helt vanliga alkoholrelaterade delirier som man såg. För inte drack den vane absintdrickaren bara absint utan allt som stod till buds. Och det vet man säkert att den som alltid dricker mest inte kommer behålla sin klokskap och glädje.

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.