(SKLs nyhetsbrev December 2014)
Den kallas ibland för dödsskuggans dal, den mellan landstingen och kommunerna. Det gäller att vara frisk eller ha starka anhöriga för att klara resan fram och tillbaka över den. De skilda plånböckerna på kommun och landstingsnivå är fortfarande en av de största utmaningarna som den offentligt finansierade vården och omhändertagandet har. Den viktigaste bron mellan landsting och kommun är den information som omger den person som får del av vård och omhändertagande. Den informationen finns men systemet är inte riggat så att det levererar.

Nuvarande lagstiftning och organisation påminner oss alla om tiden då papper lagrades i pärmar och fax var modernt. Det ackumulerande investeringsunderskottet i det gemensamma informationsstödet är stort och växande. Med regelbundenhet kommer det förslag på helt ny enhetslösning som kommer vara klar om 10 år. Det är inte gott nog. Egentligen vet vi vad som behövs. Det behövs ledarskap, planmässighet, standardisering och naturligtvis en målinriktad investeringsplan för att hantera problemet. Landskapet är fyllt av vårdaktörer med god vilja som utför vård till lägsta pris men som därför också har magra investeringsportföljer. De aktörerna kommer inte ta ledningen i att utveckla informatiken. Inte heller kommer de stora att göra det eftersom en sådan investering måste avkasta inom den egna koncernen och inte kan delas fritt mellan användare. Det betyder att modellen med den allmänna betalningen av vård utmanas av att inte få data kontinuerligt om kvalitet och vårdinsatser.

Den målbild som växer fram är att alla, också de med utsatt socioekonomisk ställning eller avsaknad av starka anhöriga, ska kunna få del av en vård och omsorg med högsta kvalitet. Målbilden är att även den mest oinformerade ska kunna få bra vård enligt föreliggande evidens. Så länge vården handlar om en enstaka diagnos klarar systemet av hyggligt jämlik tillgång till vården. När det handlar kroniska sjukdomar eller multipla diagnoser hos sköra äldre blir det mer varierande med träffsäkerheten. Då riskerar geografi, kön och inkomst att fälla avgörandet. Den enskilde i vården kan oftast inte lastas för den bristen eftersom den enskilde inte har tillräckligt med information för att göra rätt. Vårdens systemproblem kan bara fixas med systemtänkande.

Grunderna i det systemtänkandet ligger i en analys av vad som bär systemfunktionen och inte strukturen. Systemfunktionen bygger på att motivationssignalerna förstås på samma sätt av alla aktörer. Om betalningssystemet signalerar värderingen att många korta besök med högt teknikinnehåll betalar bra så inriktas sjukvården på att maximera det. Om istället systemfunktion som hälsa, prevention och ett avbrottsfritt bemötande längs vårdvägen så inriktar vården sina ansträngningar dit.

Nyckeln till det nödvändiga systemskiftet är informationshanteringen. Det är lätt att mäta resursåtgång som nedlagda timmar och åtgång av pengar. Det är svårare att mäta den levererade kvaliteten eller tillfört patientvärde, särskilt när vårdkontakten är långvarig och berör många aktörer. För att lyckas måste informationen vara gemensam och metoderna för mätning vara gemensamma. Mycket arbete återstår men det hastar att få fram en standard som kan användas också över gränsen mellan kommuner och landsting. Hjältarna i äldreomhändertagandet behöver utvecklingen. Kan vi inte beskriva kvaliteten som ska till kan samhället inte heller betala rationellt för den.

Ytterst är denna bollen politisk men bollen ligger hos betalarna. Det är betalarna som ger underlaget till politiken. Och visst har stora stora initiativ tagits men vi kan bättre, jag vet att vi måste kunna bättre.

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.